De senaste dagarna då jag legat hemma har jag mest spelat Tvspel. GTA. Jättekul. Köra bil jättefort och krocka och skjuta poliser och köra båt och göra farliga uppdrag. Jag har snart klarat det här spelet. Då är det bara 2 kvar. När patrik och jag blir stora ska vi skaffa oss ett TVspelsrum fullt med tvspel från alla tider. Det ska ligga berdvid Yogarummet.

Framtiden känns långt borta. Ändå är det bara ett år kvar. jag längtar.

tack och hej leverpastej

Nu är vi här. För en dag sedan var vi där. På andra sidan jorden. Nästan. Det känns som om det tog sekunder att förflytta sig. Eller ingen tid alls. Att teleportera sig. Mentalt var vi kanske redan hemma. Fast ändå har vi ännu inte kommit fram.

No more Fresh Lime Soda for me!

Lauria Meadoff: “How do the cultural clashes between the traditional Indian culture and the emergence of technology (such as text messaging and internet dating) affect romantic relationships in India”?

Traditionally Indian families choose a groom for their daughter to marry. Arranged marriages are still very common in India especially on the countryside in the villages. It is the mother and father that decides which man is suitable for their daughter (and family) to marry. Many times the couple about to get married haven’t even met once before the marriage ceremony is about to take place. From what I have heard and read traditionally the marriage is a very strict and sacramental vow. Compared to the western world there are still very few people who has been divorced. In India like marriage between religious believers the marriage means everything, your honor and your faith. Usually couples stay together even though they really could need to separate. Just to mention what I wrote about in question number two. Sometimes the man is secretly homosexual but still the couples stay together for avoiding not putting shame on themselves and their whole families. In smaller villages for example getting a divorce would probably mean that the families involved would not get accepted from the society and many times they have to run away.

As I have put forward before there are a lot of different classes in India. The really low class the people living on the streets they sadly and evidently don’t have the possibility to use cellular phones and computers. This fact makes this group (big group) of people fall out of this question. Another group that I won’t concern myself of writing too much about is the new modern and usually pretty rich class. They seem to become more and more western and they use computers and cellular phones as much as we do. It is as normal as wearing Levi’s jeans and a Benetton T-shirt instead of a Sari or Kurta. But it is the people between these two groups, I wouldn’t call them middle class, but they are in the middle. This group is very interesting to discuss when it comes to this question. It is they who still arrange marriages and also use text messaging and internet dating. As I read in an article: “The Internet has replaced the “nayan” or the traditional matchmaker or communicator in Indian arranged marriages. It is a vehicle of social change in a country where pre-marital relationships are frowned upon”[1]. From what I have understood the new technology seem to be a big help for romantic relationships in India (If we talk about the group of people I just described). Internet dating has made it much easier for women to find a partner fast. Traditionally a woman is supposed to wait for the man to ask for her hand and usually he goes around to many different women before her. Many times he get’s promised to someone else before even reaching the other homes. Now the woman can take matters into her own hands and find a partner through internet dating.

Also text messaging has nowadays a huge impact on romantic relationships in India. “The cell phone has become India’s new organ of lust and love,”2 said Suhel Seth, an advertising executive based in New Delhi who contributed to an anthology about being single in India. What he meant was that it is so much easier to show the person you’re interested in that you really are interested. India has a tradition of not showing the world your love for you partner openly, like we do in the west by kissing on the street and hugging etc. Here in Mumbai the love for each other is only shown when no other person is looking. Text messaging has improved this immensely because now it can be shown in secret but still preformed on the street, if you know what I mean.

I think the new emergence of technology in many more ways than I have described helps romantic relationships in India. I mean it seem to help in their daily lives. Let me give you an example: Indians are hard working people, from what I have seen. It is very important to have a job and whatever it might be they are usually pretty proud about what they do. Regularly it is the man who works and the woman who is home with the children and family (grandmother and grandfather). Work is of course a necessity and in many cases the man has to work all day and all night. This means obviously that Indians don’t have the same kind of romantic relationships like we have in the west, were we (I) try to spend most of my time with my boyfriend and my family. In India they don’t have the time but cell phones has made the distance between the partners shorter than before. The can call whenever they want and reach each other more easily than they used to. It is of course important to mention that internet, like all over the world, has also made it easier to old of illegal material such as porno. The development is probably not all good. 

With the great economical development that India is under right at this moment I believe that the clashes between traditional Indian culture and new technology drastically will increase with time. As India get more and more influenced by the western world, time and space will shorten and sooner than we can imagine Indians will marry each other in cyberspace.

———-

1 (http://www.allacademic.com/meta/p_mla_apa_research_citation/0/1/4/7/1/p14713_index.html?type=info)

2 http://onlinepersonalswatch.typepad.com/news/2007/09/indias-usage-of.html

Nya klasskamrater anländer. Bleka och överrumplade av värmen. De kommer med nyfikna oh energifyllda ögon. Vi andra förbereder oss på hemresa.

Elin och jag researchar om Bollywoodmusik och dess identitetsskapande. Kanske ska det bli ett kapitel i en bok någon gång. Vi möter en musiker vars största intresse är musik (inte helt oväntat) och därefter Andra Världskriget. Han menar att han i sitt förra liv var en ganska högt uppsatt person på den tyska sidan. Han förklarar lugnt att numera står han inte på någon sida utan är bara intresserad av historien. I nästa liv vill han bli musiker igen.

Vi kör på en hund. Eller taxin vi åker med och dess chaufför kör på en hund. Patrik ser det men jag hör bara smällen.

På gatan i Mumbai säljer samma person allt mellan himmel och jord. Ett numera känt mantra som också stup i kvarten ropas ut är: watersmokechangemoney! Det är bara att välja och vraka.

Folk nyss anlända i Mumbai från Sverige insisterar på att bara ta med sig lakrits i godisväg. Jag kan berätta för er att i min värld är det som att ge en blodig stek till en vegetarian.

Caféerna i Colaba börjar bli trådlösa. Ett efter ett. Det har tydligt och klart något att göra med de 25 svenska kaospiloter som dagligen lapar i sig ettor och nollor. Vi förändrar vår värld på alla möjliga sätt.

Jag har köpstopp. Eller snarare har Patrik det. Han har inhandlat närmare 30 stycken böcker. Jag sympatiserar. Vi ska göra en testpackning innan vi åker hem.

Bisleri, Charmy, Bailley, Brilliant, Aqua Fina, Kinley och Himalayan. You name it – jag dricker dem alla.

Jag fångade en ödla i dag men ödlan gled ur näven men lika gla’ för de e ja fast gladast ’är nog ödlan.

De har långa naglar vissa män. En nagel på ena handen är överdrivet mycket längre än de andra. Det härstammar säkert från någon gammal tradition då personen ska visa att han inte behöver utföra något handarbete. Det är sjukt äckligt. Elin sa: – ”Är det inte naglarna som fortsätter att växa trots att man är död”?

Vi överdoserade ”Sopranos” förra veckan och har inte tittat på ett tag nu. Vi är inne på säsong sex. Sista säsonen. Kommer Bossen att dö eller inte? Slutar det som det började med ankorna? Innan kollade vi på kanske tre avsnitt i veckan. Nu har vi tröttnat. Det börjar lida mot sitt slut.

Vem undrar inte vad som hänt med Kung Louis från Jungelboken. Jag kan glatt berätta att han har slutat apa sig och numera sitter på en av Mumbais gator och kliar sig i det orangea skägget. Om det ändå skulle visa sig att det inte är Kung Louis är det definitivt den där stora intelligenta orangutangen jag såg en dokumentär om på Animal Planet. Han kommunicerade med bananer och coca cola.

I en annan värld finns det snö och filer på motorvägarna. Det finns soptunnor spå stan och vita byggnader. Det finns hundar i koppel och butiker med prylarna prismärkta. Det finns toaletter med papper och kor i hagar och övergångsställen och dricksvatten rätt ur kranen.

Mumbai är varmt men inte lika varmt som Delhi. Där var jag och Pata på semester i några dagar. Låt mig berätta om turen hem från Agra (obs tänk på att det var en jävla resa dit också). Agra ligger söder om Delhi och är känt för sina vackra byggnader däribland Taj Mahal.

Nästan hela kvällen har vi suttit på en buss. På platserna längst bak (s.k skumpsäten för beresta backpackers). Med betoning på Äntligen, är vi på väg tillbaka till Delhi, Indiens huvudstad. Palatset Taj Mahal byggdes av någon snubbe som monument till sin avlidna fru och vilket monument alltså. Inga skor är tillåtna. Vi lägger våra i väskan. Det bränner under sulorna från den vita marmorn som sitter i solen hela dagen. Det stinker fotsvett från tusentals turister som vallfärdat hit för att se storheten. Vi bidrar. Det kostar 20 Rupies 3,50 SEK i inträde för indier och 750 Rupies (130 SEK) för utländska turister. Det är stört men värt. Resan hit har inte varit som vi tänkt oss. Gång på gång har vi blivit lurade och vi har sedan länge tappat tålamodet. Ja som turist blir man lurad hela tiden men någon stans finns det faktiskt en gräns. Exempel på lur: resan skulle ta 3,5 tim men tog snarare 6 tim, lurigt. Ett påstående om att vi inte betalat för AC kunde lett till att vi suttit på träsäten i solen, i förarkabinen hela resan, himla lurigt. Vi hade såklart betalat för engelsktalande guide men istället fick vi en galen tuc-tuc-chaffis med snabba solbrillor i regnbågsfärg och hennahår. 1 Han kör mot trafiken. 2 Han vill inte visa oss Taj Mahal utan ta oss till hantverksbutiker för att han ska tjäna en hacka. 3 han ger inte upp. Men det gör inte vi heller. Frågan är bara hur ska man stå ut med detta, dag ut och dag in?

Bussen skumpar. Vi är minst sagt omtumlade och sömniga. Var tionde minut önskar jag att vi vore framme. Varannan halvtimma stannar vi en timme för att chauffören ska tjäna lite pengar på underliga mat- och prylställen. Gubben som har hand om bussen pratar inte engelska men kan säga att det bara är 4 timmars resa kvar till Delhi. Folk är utmattade. Ingen pratar. Vi stannar igen. Bussgubben lämnar dörrarna öppna och ljuset (blått UV-ljus) på som myggorna bara älskar. De surrar i hela bussen. Hälften av passagerarna går av men jag och Patrik är för trötta. Jag lägger min sjal över huvudet och försöker somna. Patrik knuffar mig i sidan. Vad är det? Kolla clownen, säger han. Längst fram i bussen, i ett dovt blått ljus står en människa (tror jag) med clownmask på sig. Jag blundar men när jag tittar igen ser jag de där stora stirrande ögonen och den falskt skrattande munnen stå kvar. Vi fattar ingenting. Mitt hjärta börjar slå hårt i bröstet, jag är vettskrämd. Det är som i en film, helt overkligt. Vad gör en clown här ute i ingenstans, i vår buss? Jag klarar inte en sekund till och gömmer mig under sjalen. Patrik tror jag somnar. Helt plötsligt hör jag paniken i Patriks stämma: – ”Nu kommer det där jävla trollet hit också”. Jag tror jag ska dö, eller åtminstone få en hjärtattack.  Jag ser en mörk siluett röra sig bakåt i bussen. Någon stönar. Jag vill sjunka genom jorden. Jag befinner mig helt klart i en David Lynch-film. När clownen äntligen gått av inbillar jag mig att det var en dröm. Patrik förklarar att clownen tyst gick runt och väckte folk. Sedan visade den med handen att den stoppade något i munnen och pekade mot dörren. I efterhand tror vi att den här sinnessjuka upplevelsen vid namn clownen var ett sätt för att få oss intresserade i restaurangen utanför. Vad i helvete är det enda jag får ur mig. Indien alltså. Efteråt kunde jag bara skratta lite hysteriskt i rädsla över att den skulle dyka upp igen, helt oväntat. Det gjorde den inte men jag drömmer om den fortfarande.

Det är exakt 21 dagar kvar här. Nu har jag vant mig vid Indien och deras märkliga påhitt. Jag har vant mig vid ljuden. Okej jag blir fortfarande arg när bilarna tutar en rätt i örat trots att hela gatan är tom. Nej det stämmer inte, gatan är aldrig tom men det har jag också vant mig vid. Det är så varmt. Även om Delhi var outhärdligt är detta inte långt ifrån. Jag förstår helt plötsligt varför indierna älskar sin AC. Det går inte att tänka utan kyla. Hjärnan kokar och blir till seg kola. Trots detta har jag tänkt väldigt mycket. Det skulle kunna fylla en bok. Fast vem skulle vilja läsa den.

“Will India be able to learn from the missteps of the west regarding ecology, energy and education? Will they recognize earlier in their economic and social development that material resources (such as creativity, innovation and expression) are infinite? Will India achieve a true global consciousness that recognizes the unique contribution of all cultures”?

YES and NO

What happens in the smallest places on earth has an effect on everything else. One single wing beat from a butterfly in western India can travel all the way to the north of the globe and form into a storm on the east cost of Sweden. The butterfly effect is a strange phenomenon but oh so true. I believe fully that the globe is ONE place and whatever we might do in India can have an effect on the rest of the world – and vice versa. So yes, what is said and done for example in America also has an outcome in India, whether we like it or not. It is impossible for India to not hear about the missteps of the west (ecology, energy an education) because they are also a part of the world they also have tv:s and communication channels. If they will be able to learn is for me not the question, rather if they want to learn and why they should? There has been a tendency of the west going around the world, walking in to countries and telling them what they should and should not do. I’m not sure it is suppose to be that way. What about the growing India, don’t they have the right to make some mistakes too or do they have to repent for the missteps of the west. Maybe the globe slowly is going under but I believe India is doing their best and taking their time trying to build up their country.

Many times under developed countries are being “helped” by the western world in becoming a more stable and strong country. We call it helping them but what we do is in fact sometimes the opposite. We are perhaps making them stronger but at the same time when we feed them we regulate their growth and they become needy of us. It is like the evil circle. Like catch 22. Like giving a poor dirty child on the streets of Mumbai a single rupee. It will probably give the child food for the day but what about tomorrow. The child goes back to beg and never has the chance of get out of the spiral. What I mean by this is that I think a country has to be build from within and not from outside forces. They have to learn from themselves, take step by step and it is absolutely their own process. After that it is up to them if they want to learn from others and how they want to do that.

When you go by train in India you often pass a place where the stink in almost unbearable. It’s where the really poor people live. They live among garbage. The people together with cows, dogs and other animals find their food there among the trash. They also do their business at there; they shit at the same place. Every morning the garbage is burnt right next to their house. That is their lives. If I look at it from this point of view it is almost too much to ask a simple question like if they recycle their plastic bottles. How can they think about that when they have to think about how to get money for their next meal all the time? But they do recycle their bottles, strangely enough. And they do feel the terrible smell from burned garbage every day. They do feel how it effects them and how bad it is for them, how the smoke probably takes away a day or two of their lives. It affects them so badly that they also understand that it at the same time affects the earth and the other people on the earth. They just do their best each and every day.

I feel this question is full of doubt. Doubt about India and their people. India already has a true global consciousness that recognizes the unique contribution of all cultures. And if they will recognize earlier in their economic development that material resources are infinite I have to ask; earlier than who? Does everything have to be compared to the way WE did it or did not do it? Are we the strong base to measure everything against? I don’t know maybe that is how we work. But India has existed for thousands of years. They have all the knowledge here and have had it much longer than the western world has known. Much longer than the existence of America itself. It is also an ancient country with morals and knowing that still the western world doesn’t have. Do they go out and tell us what their missteps have been and how we can learn from them? I believe all the knowledge they need is here it just has to be used the right way, the Indian way. We have a lot to learn from each other and we are not as far apart as we sometimes think. We just have to do it with humbleness towards each other and of course the rest of the world.