Jag har varit här i exakt 73 dagar. Har fått in en del rutiner. Toast och ägg till frukost till exempel. Först var det omelett som var favorit men nu är det kokt ägg. Valmöjligheterna hopar sig. Jag och Patrik bor kvar på samma ställe. Hotel Sea Shore fast det ligger på fjärde våningen utan hiss. Namnet syftar nog på att vi bor nära vattnet eller där vattnet slutar. Jag ser det från fönstret. Vattnet är en rutin. Inte bara här utan var jag än befinner mig. När jag flyttade till Lund var det något som inte stämde. Inget ont om Lund, det är en fin liten stad men det var vattnet, eller snarare avsaknaden av vattnet jag märkte. Att komma till Blåshålet Malmö var som att andas ut en lång suck. Ett blås.
Mumbai är varmt men inte lika varmt som Delhi. Där var jag och Pata på semester i några dagar. Låt mig berätta om turen hem från Agra (obs tänk på att det var en jävla resa dit också). Agra ligger söder om Delhi och är känt för sina vackra byggnader däribland Taj Mahal.
Nästan hela kvällen har vi suttit på en buss. På platserna längst bak (s.k skumpsäten för beresta backpackers). Med betoning på Äntligen, är vi på väg tillbaka till Delhi, Indiens huvudstad. Palatset Taj Mahal byggdes av någon snubbe som monument till sin avlidna fru och vilket monument alltså. Inga skor är tillåtna. Vi lägger våra i väskan. Det bränner under sulorna från den vita marmorn som sitter i solen hela dagen. Det stinker fotsvett från tusentals turister som vallfärdat hit för att se storheten. Vi bidrar. Det kostar 20 Rupies 3,50 SEK i inträde för indier och 750 Rupies (130 SEK) för utländska turister. Det är stört men värt. Resan hit har inte varit som vi tänkt oss. Gång på gång har vi blivit lurade och vi har sedan länge tappat tålamodet. Ja som turist blir man lurad hela tiden men någon stans finns det faktiskt en gräns. Exempel på lur: resan skulle ta 3,5 tim men tog snarare 6 tim, lurigt. Ett påstående om att vi inte betalat för AC kunde lett till att vi suttit på träsäten i solen, i förarkabinen hela resan, himla lurigt. Vi hade såklart betalat för engelsktalande guide men istället fick vi en galen tuc-tuc-chaffis med snabba solbrillor i regnbågsfärg och hennahår. 1 Han kör mot trafiken. 2 Han vill inte visa oss Taj Mahal utan ta oss till hantverksbutiker för att han ska tjäna en hacka. 3 han ger inte upp. Men det gör inte vi heller. Frågan är bara hur ska man stå ut med detta, dag ut och dag in?
Bussen skumpar. Vi är minst sagt omtumlade och sömniga. Var tionde minut önskar jag att vi vore framme. Varannan halvtimma stannar vi en timme för att chauffören ska tjäna lite pengar på underliga mat- och prylställen. Gubben som har hand om bussen pratar inte engelska men kan säga att det bara är 4 timmars resa kvar till Delhi. Folk är utmattade. Ingen pratar. Vi stannar igen. Bussgubben lämnar dörrarna öppna och ljuset (blått UV-ljus) på som myggorna bara älskar. De surrar i hela bussen. Hälften av passagerarna går av men jag och Patrik är för trötta. Jag lägger min sjal över huvudet och försöker somna. Patrik knuffar mig i sidan. Vad är det? Kolla clownen, säger han. Längst fram i bussen, i ett dovt blått ljus står en människa (tror jag) med clownmask på sig. Jag blundar men när jag tittar igen ser jag de där stora stirrande ögonen och den falskt skrattande munnen stå kvar. Vi fattar ingenting. Mitt hjärta börjar slå hårt i bröstet, jag är vettskrämd. Det är som i en film, helt overkligt. Vad gör en clown här ute i ingenstans, i vår buss? Jag klarar inte en sekund till och gömmer mig under sjalen. Patrik tror jag somnar. Helt plötsligt hör jag paniken i Patriks stämma: – ”Nu kommer det där jävla trollet hit också”. Jag tror jag ska dö, eller åtminstone få en hjärtattack. Jag ser en mörk siluett röra sig bakåt i bussen. Någon stönar. Jag vill sjunka genom jorden. Jag befinner mig helt klart i en David Lynch-film. När clownen äntligen gått av inbillar jag mig att det var en dröm. Patrik förklarar att clownen tyst gick runt och väckte folk. Sedan visade den med handen att den stoppade något i munnen och pekade mot dörren. I efterhand tror vi att den här sinnessjuka upplevelsen vid namn clownen var ett sätt för att få oss intresserade i restaurangen utanför. Vad i helvete är det enda jag får ur mig. Indien alltså. Efteråt kunde jag bara skratta lite hysteriskt i rädsla över att den skulle dyka upp igen, helt oväntat. Det gjorde den inte men jag drömmer om den fortfarande.
Det är exakt 21 dagar kvar här. Nu har jag vant mig vid Indien och deras märkliga påhitt. Jag har vant mig vid ljuden. Okej jag blir fortfarande arg när bilarna tutar en rätt i örat trots att hela gatan är tom. Nej det stämmer inte, gatan är aldrig tom men det har jag också vant mig vid. Det är så varmt. Även om Delhi var outhärdligt är detta inte långt ifrån. Jag förstår helt plötsligt varför indierna älskar sin AC. Det går inte att tänka utan kyla. Hjärnan kokar och blir till seg kola. Trots detta har jag tänkt väldigt mycket. Det skulle kunna fylla en bok. Fast vem skulle vilja läsa den.
