-”Yes madam”!? Säger mannen som säljer trummor och spelar lite på en av dem. Det låter kul men inte vill jag ha någon trumma. Det säger jag till försäljaren. – ”How much”? Säger han. – ”No thanks”! Säger jag. Han ger inte upp. – ”Very cheap madam”! Skriker han och springer trummande efter mig. Jag fintar honom och skyndar över gatan och springer rakt in i den skrattande tiggerskan. Hon har sin lilla son på armen. Hon ber om en rupie genom att sträcka ut sin smutsiga hand mot mig. Vid det här laget vet hon att jag inte kommer ge henne något men hon skrattar ändå.
Jag och Elin ska åka till Bandra. En enkelresa kostar 6 rupies, det är en svensk krona. Vid biljettluckan sitter en liten pojke på en smutsig tygtrasa. Alla ser honom och ändå inte. Människorna i biljettkön slänger ett mynt till honom som landar på tygtrasan. Pojken vrider sig krampartat likt en daggmask som febrilt försöker komma bort från en metkrok. Han ser inte ut att veta var han är eller vem han är. Han är inte av denna värld. I det grimaserande ansiktet har han ett öppet sår som efter ett kraftigt piskrapp. Pojkens mage är full av gula och gröna blåmärken. Han är skadad. Resten av den lilla späda, mörka kroppen är täckt med djupa ärr. Ögonen kan inte fokusera, de stirrar upp i taket. Det kommer smärtsamma ljud ur hans mun. Jag undrar om han över huvud taget kan gå på sina smala, lortiga ben. Hur kom han hit? Jag undrar var såren kommer ifrån. Har han gjort dem själv? Har någon annan slagit honom? Varför? För att folk ska känna empati och ge honom pengar? Jag känner empati för pojken och i min förtvivlan ger jag honom en rupie. Tankarna snurrar runt. På väg mot tåget börjar Elin gråta. Jag håller om henne men vet inte vad jag ska säga. Jag vill också gråta men jag är i chock. Jag vill inte leva i en värld där människor har det som pojken på tygstycket. Det tar mig ett dygn innan tårarna kommer.
Pojken symboliserar hjälplösheten själv. Han är hjälplös och jag kan inte hjälpa honom. Jag vet inte vad jag ska göra. Systemet, metkroken upprätthålls snarare av min rupie än att den hjälper honom komma loss. Kanske ger den honom mat idag men i morgon då? Vad kommer hända? Det är en mycket ond cirkel. Ett fullkomligt dilemma.
Solen går sakta ned över Yuhu beach. Arabiska havet breder ut sig så långt ögat når. Elin och jag sitter tysta över en öl. Stranden kryllar av försäljare och indier som badar fötterna efter en lång arbetsdag. – Madam, hello! Madam, hello? Ropar en man i sanden och gör smackljud för att få vår uppmärksamhet. I ett koppel har han en stackars babian. Den går på bakbena som en människa. – Dance Michael dance, beordrar han apan. Och apan följer lyhört efter och gör några tafatta konster. Meningen är såklart att vi ska betala för uppträdandet. En rupie kostar kalaset. En rupie vill mannen ha för att visa upp cirkusapan Michael.
Det ligger en man med bara ett ben på gatan. Han vilar sitt huvud mot sin smutsiga protes. Ögonen är slutna och han andas tungt. Bredvid honom ligger några enkla rupiers. Han är hemma. Han är borta. Han sover och han arbetar. Trots att det är mycket sorgligt tycker jag att det blir en bra bild. En talande bild. Det har varit en lång dag. Är det inte tydligt och klart att det är något som inte stämmer i världen.
April 9, 2008...10:54 am
16 svenska ören – saker att göra i Mumbai för EN rupie.
Jump to Comments
