tågresan

Jump to Comments

Vi tar tåget mot Bandra. Systemet fungerar ungefär såhär.  I en av vagnarna åker bara kvinnor, i en annan bara män och i den tredje åker blandat. Det var den sista vagnen vi valde.  Vi sätter oss ned och för varje hållplats kläms det in ännu några indier i den trånga och skrangliga tågvagnen.  Vagnarna har inga dörrar utan i stället en stång ytterst i öppningen där det alltid hänger några stackars satar och dinglar i farten. Stationerna har varken skyltar eller någon som helst anvisning om på vilken sida vi ska kliva av. Tåget stannar ca 15 sekunder på varje station. Folk kastar sig av i farten och innan jag vet ordet av har 50 nya människor pressat sig på. Alla hinner inte av. Alla kommer inte med. Alla får inte plats. Det trängs och det bråkas och det är fullkomligt omöjligt att ta sig av tåget. Det är fullkomligt omöjligt att ens röra sig en centimeter. Jag kommer ingen vart. Vi skulle gått av på föregående station men jag kommer ingen vart. Med alla våra krafter försöker vi gå av tåget och i snigelfart, nästan i slowmotion rör vi oss mot öppningen. Vi missar ännu en station. Jag trycker på allt vad jag orkar, tar ett myrsteg efter ett annat och kliver indierna på fötterna.  Helt plötsligt för massan mig framåt och av tåget. Lättnad och lite chockad vänder jag mig om och ser att ytterligare 20 svarthåriga indier kastat sig på och att Patrik och Siri inte lyckats ta sig av tåget. Lättnaden förvandlas till Panik. Jag har ingen adress dit vi ska, ingen mobil, inga pengar och förtvivlad märker jag hur Patriks stämma om direktiv försvinner i myllret och sorlet från hundratals människor. Jag är borttappad i Mumbai.

Jag sitter (välbehållen!) i hotellrummet i närheten av Gate of India, ett monument likt triumfbågen skänkt till Mumbai av Britterna. Vårt rum ligger på fjärde våningen och jag tittar ut genom fönstret. Det är högt upp. Jag ser vattnet, fiskebåtarna och jag hör de tutande bilarna. Här är det kutym att tuta för att visa var man är. Det är ljud överallt och hela tiden. Det går inte att bli av med dem. Är det inte tiggarna eller gatuförsäljarna så är det AC:n på internetkaféet eller fläkten i rummet. Är det inte fläkten i rummet så är det stimmet av tusentals människor eller en bröllopsorkester som väcker mig på morgonen. Eller tempelklockorna.  Jag tycker om ljud. Jag förväntar mig ändå att mina öron snart kommer tappa orken att lyssna.

Den här staden är så stor så stor och så risig så risig. Det är charmigt och mycket annorlunda.

1 Comment

Filed under Jag i Mumbai