GTA

Vi hade omexamen i Outposten förra veckan. Godkända blev vi och det var väl tur eftersom jag jobbade så hårt, dygnet runt, att jag blev förkyld. Har legat hemma i två dagar på den riktiga skolveckan. Ska stanna hemma i morgon också. vi ska tydligen göra akrobatik i köpenhamn och jag blir anfådd av att bara prata om det så jag ska inte med. Hade istället tänkt att fixa och trixa lite hemma. På fredag har vi eget arbete då ska jag och Patrik prata praktik. PPP.

De senaste dagarna då jag legat hemma har jag mest spelat Tvspel. GTA. Jättekul. Köra bil jättefort och krocka och skjuta poliser och köra båt och göra farliga uppdrag. Jag har snart klarat det här spelet. Då är det bara 2 kvar. När patrik och jag blir stora ska vi skaffa oss ett TVspelsrum fullt med tvspel från alla tider. Det ska ligga berdvid Yogarummet.

Framtiden känns långt borta. Ändå är det bara ett år kvar. jag längtar.

tack och hej leverpastej

Ingen tid alls

Nu är vi här. För en dag sedan var vi där. På andra sidan jorden. Nästan. Det känns som om det tog sekunder att förflytta sig. Eller ingen tid alls. Att teleportera sig. Mentalt var vi kanske redan hemma. Fast ändå har vi ännu inte kommit fram.

Limegubbe

No more Fresh Lime Soda for me!

Hem

slutet gott allting gott. Nu åker vi hem. Om en och en halv dag sitter jag på flyget.  Mumbai är ett minne blott.

Question number 4

Lauria Meadoff: “How do the cultural clashes between the traditional Indian culture and the emergence of technology (such as text messaging and internet dating) affect romantic relationships in India”?

 

Traditionally Indian families choose a groom for their daughter to marry. Arranged marriages are still very common in India especially on the countryside in the villages. It is the mother and father that decides which man is suitable for their daughter (and family) to marry. Many times the couple about to get married haven’t even met once before the marriage ceremony is about to take place. From what I have heard and read traditionally the marriage is a very strict and sacramental vow. Compared to the western world there are still very few people who has been divorced. In India like marriage between religious believers the marriage means everything, your honor and your faith. Usually couples stay together even though they really could need to separate. Just to mention what I wrote about in question number two. Sometimes the man is secretly homosexual but still the couples stay together for avoiding not putting shame on themselves and their whole families. In smaller villages for example getting a divorce would probably mean that the families involved would not get accepted from the society and many times they have to run away.

As I have put forward before there are a lot of different classes in India. The really low class the people living on the streets they sadly and evidently don’t have the possibility to use cellular phones and computers. This fact makes this group (big group) of people fall out of this question. Another group that I won’t concern myself of writing too much about is the new modern and usually pretty rich class. They seem to become more and more western and they use computers and cellular phones as much as we do. It is as normal as wearing Levi’s jeans and a Benetton T-shirt instead of a Sari or Kurta. But it is the people between these two groups, I wouldn’t call them middle class, but they are in the middle. This group is very interesting to discuss when it comes to this question. It is they who still arrange marriages and also use text messaging and internet dating. As I read in an article: “The Internet has replaced the “nayan” or the traditional matchmaker or communicator in Indian arranged marriages. It is a vehicle of social change in a country where pre-marital relationships are frowned upon”[1]. From what I have understood the new technology seem to be a big help for romantic relationships in India (If we talk about the group of people I just described). Internet dating has made it much easier for women to find a partner fast. Traditionally a woman is supposed to wait for the man to ask for her hand and usually he goes around to many different women before her. Many times he get’s promised to someone else before even reaching the other homes. Now the woman can take matters into her own hands and find a partner through internet dating.

Also text messaging has nowadays a huge impact on romantic relationships in India. “The cell phone has become India’s new organ of lust and love,”2 said Suhel Seth, an advertising executive based in New Delhi who contributed to an anthology about being single in India. What he meant was that it is so much easier to show the person you’re interested in that you really are interested. India has a tradition of not showing the world your love for you partner openly, like we do in the west by kissing on the street and hugging etc. Here in Mumbai the love for each other is only shown when no other person is looking. Text messaging has improved this immensely because now it can be shown in secret but still preformed on the street, if you know what I mean.

I think the new emergence of technology in many more ways than I have described helps romantic relationships in India. I mean it seem to help in their daily lives. Let me give you an example: Indians are hard working people, from what I have seen. It is very important to have a job and whatever it might be they are usually pretty proud about what they do. Regularly it is the man who works and the woman who is home with the children and family (grandmother and grandfather). Work is of course a necessity and in many cases the man has to work all day and all night. This means obviously that Indians don’t have the same kind of romantic relationships like we have in the west, were we (I) try to spend most of my time with my boyfriend and my family. In India they don’t have the time but cell phones has made the distance between the partners shorter than before. The can call whenever they want and reach each other more easily than they used to. It is of course important to mention that internet, like all over the world, has also made it easier to old of illegal material such as porno. The development is probably not all good. 

With the great economical development that India is under right at this moment I believe that the clashes between traditional Indian culture and new technology drastically will increase with time. As India get more and more influenced by the western world, time and space will shorten and sooner than we can imagine Indians will marry each other in cyberspace.

———-

1 (http://www.allacademic.com/meta/p_mla_apa_research_citation/0/1/4/7/1/p14713_index.html?type=info)

2 http://onlinepersonalswatch.typepad.com/news/2007/09/indias-usage-of.html

Nuet

Fläkten surrar. Till och med myggorna har försvunnit på grund av värmen. Det är få turister i stan. Indierna själva har semestertider precis innan regnet anländer. De köper ballonger, besöker Gateway of India och åker pimpad häst- och vagn. Livet har sin gilla gång fast det ser så annorlunda ut här.

Nya klasskamrater anländer. Bleka och överrumplade av värmen. De kommer med nyfikna oh energifyllda ögon. Vi andra förbereder oss på hemresa.

Elin och jag researchar om Bollywoodmusik och dess identitetsskapande. Kanske ska det bli ett kapitel i en bok någon gång. Vi möter en musiker vars största intresse är musik (inte helt oväntat) och därefter Andra Världskriget. Han menar att han i sitt förra liv var en ganska högt uppsatt person på den tyska sidan. Han förklarar lugnt att numera står han inte på någon sida utan är bara intresserad av historien. I nästa liv vill han bli musiker igen.

Vi kör på en hund. Eller taxin vi åker med och dess chaufför kör på en hund. Patrik ser det men jag hör bara smällen.

På gatan i Mumbai säljer samma person allt mellan himmel och jord. Ett numera känt mantra som också stup i kvarten ropas ut är: watersmokechangemoney! Det är bara att välja och vraka.

Folk nyss anlända i Mumbai från Sverige insisterar på att bara ta med sig lakrits i godisväg. Jag kan berätta för er att i min värld är det som att ge en blodig stek till en vegetarian.

Caféerna i Colaba börjar bli trådlösa. Ett efter ett. Det har tydligt och klart något att göra med de 25 svenska kaospiloter som dagligen lapar i sig ettor och nollor. Vi förändrar vår värld på alla möjliga sätt.

Jag har köpstopp. Eller snarare har Patrik det. Han har inhandlat närmare 30 stycken böcker. Jag sympatiserar. Vi ska göra en testpackning innan vi åker hem.

Bisleri, Charmy, Bailley, Brilliant, Aqua Fina, Kinley och Himalayan. You name it – jag dricker dem alla.

Jag fångade en ödla i dag men ödlan gled ur näven men lika gla’ för de e ja fast gladast ’är nog ödlan.

De har långa naglar vissa män. En nagel på ena handen är överdrivet mycket längre än de andra. Det härstammar säkert från någon gammal tradition då personen ska visa att han inte behöver utföra något handarbete. Det är sjukt äckligt. Elin sa: – ”Är det inte naglarna som fortsätter att växa trots att man är död”?

Vi överdoserade ”Sopranos” förra veckan och har inte tittat på ett tag nu. Vi är inne på säsong sex. Sista säsonen. Kommer Bossen att dö eller inte? Slutar det som det började med ankorna? Innan kollade vi på kanske tre avsnitt i veckan. Nu har vi tröttnat. Det börjar lida mot sitt slut.

Vem undrar inte vad som hänt med Kung Louis från Jungelboken. Jag kan glatt berätta att han har slutat apa sig och numera sitter på en av Mumbais gator och kliar sig i det orangea skägget. Om det ändå skulle visa sig att det inte är Kung Louis är det definitivt den där stora intelligenta orangutangen jag såg en dokumentär om på Animal Planet. Han kommunicerade med bananer och coca cola.

I en annan värld finns det snö och filer på motorvägarna. Det finns soptunnor spå stan och vita byggnader. Det finns hundar i koppel och butiker med prylarna prismärkta. Det finns toaletter med papper och kor i hagar och övergångsställen och dricksvatten rätt ur kranen.

Tuc-tuc

 

Lur, Lurigt Lurade

Jag har varit här i exakt 73 dagar. Har fått in en del rutiner. Toast och ägg till frukost till exempel. Först var det omelett som var favorit men nu är det kokt ägg. Valmöjligheterna hopar sig. Jag och Patrik bor kvar på samma ställe. Hotel Sea Shore fast det ligger på fjärde våningen utan hiss. Namnet syftar nog på att vi bor nära vattnet eller där vattnet slutar. Jag ser det från fönstret. Vattnet är en rutin. Inte bara här utan var jag än befinner mig. När jag flyttade till Lund var det något som inte stämde. Inget ont om Lund, det är en fin liten stad men det var vattnet, eller snarare avsaknaden av vattnet jag märkte. Att komma till Blåshålet Malmö var som att andas ut en lång suck. Ett blås.

Mumbai är varmt men inte lika varmt som Delhi. Där var jag och Pata på semester i några dagar. Låt mig berätta om turen hem från Agra (obs tänk på att det var en jävla resa dit också). Agra ligger söder om Delhi och är känt för sina vackra byggnader däribland Taj Mahal.

Nästan hela kvällen har vi suttit på en buss. På platserna längst bak (s.k skumpsäten för beresta backpackers). Med betoning på Äntligen, är vi på väg tillbaka till Delhi, Indiens huvudstad. Palatset Taj Mahal byggdes av någon snubbe som monument till sin avlidna fru och vilket monument alltså. Inga skor är tillåtna. Vi lägger våra i väskan. Det bränner under sulorna från den vita marmorn som sitter i solen hela dagen. Det stinker fotsvett från tusentals turister som vallfärdat hit för att se storheten. Vi bidrar. Det kostar 20 Rupies 3,50 SEK i inträde för indier och 750 Rupies (130 SEK) för utländska turister. Det är stört men värt. Resan hit har inte varit som vi tänkt oss. Gång på gång har vi blivit lurade och vi har sedan länge tappat tålamodet. Ja som turist blir man lurad hela tiden men någon stans finns det faktiskt en gräns. Exempel på lur: resan skulle ta 3,5 tim men tog snarare 6 tim, lurigt. Ett påstående om att vi inte betalat för AC kunde lett till att vi suttit på träsäten i solen, i förarkabinen hela resan, himla lurigt. Vi hade såklart betalat för engelsktalande guide men istället fick vi en galen tuc-tuc-chaffis med snabba solbrillor i regnbågsfärg och hennahår. 1 Han kör mot trafiken. 2 Han vill inte visa oss Taj Mahal utan ta oss till hantverksbutiker för att han ska tjäna en hacka. 3 han ger inte upp. Men det gör inte vi heller. Frågan är bara hur ska man stå ut med detta, dag ut och dag in?

Bussen skumpar. Vi är minst sagt omtumlade och sömniga. Var tionde minut önskar jag att vi vore framme. Varannan halvtimma stannar vi en timme för att chauffören ska tjäna lite pengar på underliga mat- och prylställen. Gubben som har hand om bussen pratar inte engelska men kan säga att det bara är 4 timmars resa kvar till Delhi. Folk är utmattade. Ingen pratar. Vi stannar igen. Bussgubben lämnar dörrarna öppna och ljuset (blått UV-ljus) på som myggorna bara älskar. De surrar i hela bussen. Hälften av passagerarna går av men jag och Patrik är för trötta. Jag lägger min sjal över huvudet och försöker somna. Patrik knuffar mig i sidan. Vad är det? Kolla clownen, säger han. Längst fram i bussen, i ett dovt blått ljus står en människa (tror jag) med clownmask på sig. Jag blundar men när jag tittar igen ser jag de där stora stirrande ögonen och den falskt skrattande munnen stå kvar. Vi fattar ingenting. Mitt hjärta börjar slå hårt i bröstet, jag är vettskrämd. Det är som i en film, helt overkligt. Vad gör en clown här ute i ingenstans, i vår buss? Jag klarar inte en sekund till och gömmer mig under sjalen. Patrik tror jag somnar. Helt plötsligt hör jag paniken i Patriks stämma: – ”Nu kommer det där jävla trollet hit också”. Jag tror jag ska dö, eller åtminstone få en hjärtattack.  Jag ser en mörk siluett röra sig bakåt i bussen. Någon stönar. Jag vill sjunka genom jorden. Jag befinner mig helt klart i en David Lynch-film. När clownen äntligen gått av inbillar jag mig att det var en dröm. Patrik förklarar att clownen tyst gick runt och väckte folk. Sedan visade den med handen att den stoppade något i munnen och pekade mot dörren. I efterhand tror vi att den här sinnessjuka upplevelsen vid namn clownen var ett sätt för att få oss intresserade i restaurangen utanför. Vad i helvete är det enda jag får ur mig. Indien alltså. Efteråt kunde jag bara skratta lite hysteriskt i rädsla över att den skulle dyka upp igen, helt oväntat. Det gjorde den inte men jag drömmer om den fortfarande.

Det är exakt 21 dagar kvar här. Nu har jag vant mig vid Indien och deras märkliga påhitt. Jag har vant mig vid ljuden. Okej jag blir fortfarande arg när bilarna tutar en rätt i örat trots att hela gatan är tom. Nej det stämmer inte, gatan är aldrig tom men det har jag också vant mig vid. Det är så varmt. Även om Delhi var outhärdligt är detta inte långt ifrån. Jag förstår helt plötsligt varför indierna älskar sin AC. Det går inte att tänka utan kyla. Hjärnan kokar och blir till seg kola. Trots detta har jag tänkt väldigt mycket. Det skulle kunna fylla en bok. Fast vem skulle vilja läsa den.

Question number 3, Ron Pompei:

“Will India be able to learn from the missteps of the west regarding ecology, energy and education? Will they recognize earlier in their economic and social development that material resources (such as creativity, innovation and expression) are infinite? Will India achieve a true global consciousness that recognizes the unique contribution of all cultures”?

YES and NO

What happens in the smallest places on earth has an effect on everything else. One single wing beat from a butterfly in western India can travel all the way to the north of the globe and form into a storm on the east cost of Sweden. The butterfly effect is a strange phenomenon but oh so true. I believe fully that the globe is ONE place and whatever we might do in India can have an effect on the rest of the world – and vice versa. So yes, what is said and done for example in America also has an outcome in India, whether we like it or not. It is impossible for India to not hear about the missteps of the west (ecology, energy an education) because they are also a part of the world they also have tv:s and communication channels. If they will be able to learn is for me not the question, rather if they want to learn and why they should? There has been a tendency of the west going around the world, walking in to countries and telling them what they should and should not do. I’m not sure it is suppose to be that way. What about the growing India, don’t they have the right to make some mistakes too or do they have to repent for the missteps of the west. Maybe the globe slowly is going under but I believe India is doing their best and taking their time trying to build up their country.

Many times under developed countries are being “helped” by the western world in becoming a more stable and strong country. We call it helping them but what we do is in fact sometimes the opposite. We are perhaps making them stronger but at the same time when we feed them we regulate their growth and they become needy of us. It is like the evil circle. Like catch 22. Like giving a poor dirty child on the streets of Mumbai a single rupee. It will probably give the child food for the day but what about tomorrow. The child goes back to beg and never has the chance of get out of the spiral. What I mean by this is that I think a country has to be build from within and not from outside forces. They have to learn from themselves, take step by step and it is absolutely their own process. After that it is up to them if they want to learn from others and how they want to do that.

When you go by train in India you often pass a place where the stink in almost unbearable. It’s where the really poor people live. They live among garbage. The people together with cows, dogs and other animals find their food there among the trash. They also do their business at there; they shit at the same place. Every morning the garbage is burnt right next to their house. That is their lives. If I look at it from this point of view it is almost too much to ask a simple question like if they recycle their plastic bottles. How can they think about that when they have to think about how to get money for their next meal all the time? But they do recycle their bottles, strangely enough. And they do feel the terrible smell from burned garbage every day. They do feel how it effects them and how bad it is for them, how the smoke probably takes away a day or two of their lives. It affects them so badly that they also understand that it at the same time affects the earth and the other people on the earth. They just do their best each and every day.

I feel this question is full of doubt. Doubt about India and their people. India already has a true global consciousness that recognizes the unique contribution of all cultures. And if they will recognize earlier in their economic development that material resources are infinite I have to ask; earlier than who? Does everything have to be compared to the way WE did it or did not do it? Are we the strong base to measure everything against? I don’t know maybe that is how we work. But India has existed for thousands of years. They have all the knowledge here and have had it much longer than the western world has known. Much longer than the existence of America itself. It is also an ancient country with morals and knowing that still the western world doesn’t have. Do they go out and tell us what their missteps have been and how we can learn from them? I believe all the knowledge they need is here it just has to be used the right way, the Indian way. We have a lot to learn from each other and we are not as far apart as we sometimes think. We just have to do it with humbleness towards each other and of course the rest of the world.

 

 

16 svenska ören – saker att göra i Mumbai för EN rupie.

-”Yes madam”!? Säger mannen som säljer trummor och spelar lite på en av dem. Det låter kul men inte vill jag ha någon trumma. Det säger jag till försäljaren. – ”How much”? Säger han. – ”No thanks”! Säger jag. Han ger inte upp.  – ”Very cheap madam”! Skriker han och springer trummande efter mig. Jag fintar honom och skyndar över gatan och springer rakt in i den skrattande tiggerskan. Hon har sin lilla son på armen. Hon ber om en rupie genom att sträcka ut sin smutsiga hand mot mig. Vid det här laget vet hon att jag inte kommer ge henne något men hon skrattar ändå.
Jag och Elin ska åka till Bandra. En enkelresa kostar 6 rupies, det är en svensk krona. Vid biljettluckan sitter en liten pojke på en smutsig tygtrasa. Alla ser honom och ändå inte. Människorna i biljettkön slänger ett mynt till honom som landar på tygtrasan. Pojken vrider sig krampartat likt en daggmask som febrilt försöker komma bort från en metkrok. Han ser inte ut att veta var han är eller vem han är. Han är inte av denna värld. I det grimaserande ansiktet har han ett öppet sår som efter ett kraftigt piskrapp. Pojkens mage är full av gula och gröna blåmärken. Han är skadad. Resten av den lilla späda, mörka kroppen är täckt med djupa ärr. Ögonen kan inte fokusera, de stirrar upp i taket. Det kommer smärtsamma ljud ur hans mun. Jag undrar om han över huvud taget kan gå på sina smala, lortiga ben. Hur kom han hit? Jag undrar var såren kommer ifrån. Har han gjort dem själv? Har någon annan slagit honom? Varför? För att folk ska känna empati och ge honom pengar? Jag känner empati för pojken och i min förtvivlan ger jag honom en rupie. Tankarna snurrar runt. På väg mot tåget börjar Elin gråta. Jag håller om henne men vet inte vad jag ska säga. Jag vill också gråta men jag är i chock. Jag vill inte leva i en värld där människor har det som pojken på tygstycket. Det tar mig ett dygn innan tårarna kommer.
Pojken symboliserar hjälplösheten själv. Han är hjälplös och jag kan inte hjälpa honom. Jag vet inte vad jag ska göra. Systemet, metkroken upprätthålls snarare av min rupie än att den hjälper honom komma loss. Kanske ger den honom mat idag men i morgon då? Vad kommer hända? Det är en mycket ond cirkel. Ett fullkomligt dilemma.
Solen går sakta ned över Yuhu beach. Arabiska havet breder ut sig så långt ögat når. Elin och jag sitter tysta över en öl. Stranden kryllar av försäljare och indier som badar fötterna efter en lång arbetsdag.  – Madam, hello! Madam, hello? Ropar en man i sanden och gör smackljud för att få vår uppmärksamhet. I ett koppel har han en stackars babian. Den går på bakbena som en människa.   – Dance Michael dance, beordrar han apan. Och apan följer lyhört efter och gör några tafatta konster. Meningen är såklart att vi ska betala för uppträdandet. En rupie kostar kalaset. En rupie vill mannen ha för att visa upp cirkusapan Michael.
Det ligger en man med bara ett ben på gatan. Han vilar sitt huvud mot sin smutsiga protes. Ögonen är slutna och han andas tungt. Bredvid honom ligger några enkla rupiers. Han är hemma. Han är borta. Han sover och han arbetar. Trots att det är mycket sorgligt tycker jag att det blir en bra bild. En talande bild.  Det har varit en lång dag. Är det inte tydligt och klart att det är något som inte stämmer i världen.

Question 2: Uffe Elbaek

What are the living conditions for homosexuals in India; socially, culturally and politically?

It is illegal to be a homosexual in India. There is a law from 1860, stated by the British and it can give homosexuals a lifetime punishment in jail. This law also says that if you for example give out free condoms to gays or if you as a doctor treats a homosexual person that has got HIV you are an accomplish and can also be sent  to jail. Still there is also a form of treatment that is believed to cure homosexuality! As a part of this “aversion therapy” the doctors give electrical shots to the homosexual person. First the doctor shows a picture of a person of the opposite sex and then a picture of a person of the same sex and then zzzz, electrical shock to create feelings of disgust. Obviously the Indian society is so far behind that I’m not sure where the transformation has to begin. What I just described reminds me of Stanley Kubrick’s movie “Clockwork orange” from 1970 where the main character “Alex” gets this kind of treatment against violence. Sadly the treatment helps”Alex” to become a “good” person but it is extremely inhuman and starts a discussion about people’s rights. A discussion about people’s rights is also what is going on in India.

In reality I believe India as for large parts of the rest of the world has to change. Like the economy of India the awareness about the world is growing and so are the questions and the rights of the homosexual people. The younger generation (mostly the rich) is much more acceptable for change, some of them don’t even dress in saris anymore, and they wear jeans, shirts, skirts and tops instead.  They go to bars and drink alcohol. They don’t marry as a child because of their religion. However India has billions of inhabitants and therefore it takes an awful lot of time for change to happen. And on top of that there is also something called Cultural Tradition. 

Cultural tradition in India is of course widely spread among the inhabitants. Even though the “new” (richer) generation is kind of accepting the change that is happening the total opposite happens for the poor people. Since the British left the rule over this country there has been a search for everything that is truly Indian and here tradition comes in. Tradition revolves around everything in the Indian society but is, for me at least mostly noticeable when we come to study the roles of men and women. The man as the “power” of the family, the one who brings home the money and the woman as the “shy” companion, always covered with layers of cloth for no other men to see her and the one who stays at home taking care of the children. This traditional picture is the only acceptable image in the Indian society. I met a guy who told me that in the Indian society you only have one chance, by that he meant that you can never as a woman for example flirt with another man when you’re married because then you are not accepted by the society anymore. I mean by this that for the moment it must be very hard to be both homosexual and heterosexual in India. There are of course many people that are gay but don’t show it. They are hiding from the society and often against their will (because they are homosexual) they marry someone of the opposite sex. It is also because of religious traditions and because it is much easier to follow the rules of the society and then behind the scenes do what you have to do. Many times the family knows what is going on but keeps it a secret so they don’t expose the whole family and falls outside the society because they’re not accepted.

But there are also a visible group of homosexuals here in Mumbai. The group is called the “Hirjas”. They are a caste of transvestites and eunuchs who dress in women’s clothing. Some are hermaphrodites and some are gay and usually I see them in the trains, begging for money. They go around clapping their hands once and then touching my head (a sign of obedience) before reaching their palm out for some rupees. I never give them anything. There are many bad things said about this caste. One of them, which I heard from a lady on the train, was that they kidnap young girls and boys and castrate them. As I said, it is traditionally unacceptable to live openly as a gay man in India and therefore hirjas has become a sort of “third sex”. They often work as prostitutes or show up as uninvited entertainers for weddings and celebrations. The hirjas are by some not accepted in the society because of their low class, they are looked upon as scum or a laugh (like so many other poor people) and by others they are just a different group of people. They are often pictured in the Bollywood movies as the “funny friend of the good looking girl”. I think it is very interesting that a minority like this becomes an “accepted” caste in India even though they are not accepted in the society. Maybe it is a way of showing the people that it exists here as well as all over the rest of the world. Maybe it is a way of grouping them to show that this is not normal, to make them even more of “outsiders”. 

I think it is a very hard question to discuss sexual freedom in a country where love is defined so different from where I come from; where for me freedom of love does not exist. Indians do not kiss in front of others; they do not hug or show their love to the world like I do. In India it is just changing (as I said in a very small scale) that you can choose your partner of free will. But for most of the people (and I’m talking about millions) love is marrying someone you don’t know and being with that person for the rest of your life. Producing babies, hopefully boys and almost never see your partner. They have a tough life because the man has to work every day of the week to be able to finance the family and the woman has to be home, taking care of the kids. They almost never see each other and traditionally that is the way it should be. Love in my sense, the way I see it doesn’t exist here. For me it is being able to choose who you want to be with and have sex with, same sex, opposite sex, whatever. To spend most of your time with this person and showing everybody how much you love him or her. Choosing whether you want to have children at all or choosing whether you want to have children before you’re married. To have sex with many people before you get settled. Getting divorced and meeting a new man or woman. The list goes on. I think not only has the conditions, rules and laws for homosexual people drastically has to change here in India, I believe that the cultural traditions for everybody has to change at the same time. It is a question of freedom for everybody. 

It is only to make a point that I have painted a negative picture of what is happening in Mumbai concerning homosexuality. There really is happening something. I heard that two big Bollywood stars have come out telling the world of India that they are gay. I just believe that change is happening slower among the people on the streets. My contribution for changing the way things are is to kiss my boyfriend openly on the street even though almost everybody laughs points and acts like they are 12 years old. 

Resa

Vi åker på reklaminspelning för Jet air. Klockan 08.30 ska vi mötas i en stor hangar utanför Mumbai.  Vi måste stiga upp klockan 06.00. Vi anländer efter en timmes väntande eller två till hangaren. Där står ett otroligt stort flygplan. Vi ska promota flygbolagets förstaklassavdelning med våra vackra (läs vita och bleka) ansikten och vara stjärnor för en dag. Inte riktigt, det låter såklart mer avancerat än vad det är. Vi sminkas till förstaklassresenärer (!). Mitt hår blir stramt uppsatt. Alla sju av oss bär strikta, tråkiga businesskläder i färgerna grått, vitt, beige eller Ljusblått. Att det är förstaklassfärger är uppenbart, ha. Killarna har slips och tjejerna scarfs. Sen börjar dagen. Vi vantar lite utanför planet. Äter frukost. Vi väntar inuti planet. Testar förstaklass, businessklass och sist och minst ekonomiklassen. Vi väntar I solen, vi väntar I skuggan. Vi äter lunch. Vi väntar i vår trailer (jag skojar inte med aircondition och allt). Vi spelar kort. Vi kollar på Rambo 4. Vi äter middag. Vi väntar. ”Stjärnan Tom” influgen från Dubai gör champagnescen efter champagnescen. Vi väntar och undrar vad vi gör där. Klockan tio på kvällen ger jag och Patrik upp. Vi har inte gjort någonting. Vi vet numera hur man kastar bort en helt vanlig dag på ingenting. De bönar och ber att vi ska stanna kvar, erbjuder mer betalt, flygbiljetter taxi. Vi åker hem.Klockan tidigt som satan går vi upp (igen). Hårsprayen från dagen innan sitter kvar och med håret på sned tar jag och Patrik tåget till Goa. På vägen till stationen kör vår taxi på en katt. Den jamar hjärtskärande i ottan medan taxichauffören försöker få den på benen. Vi byter taxi och åker vidare. Tåget till Goa skramlar, skumpar och väsnas och tar tolv timmar. Vi är vana. Vi äter vår Tali, dricker vår Chai och som alla andra kissar vi rätt ned på spåret när vi behöver gå. Av alla stränder att välja mellan tog vi denna gång Patnem i södra Goa, på Indiens västkust. Vi bosätter oss på ”Tantrakaféet” i en hydda på stranden. Vi har Påsklov. Glad Påsk. Monsunen ska inte sätta igång förrän i april men andra dagen bestämmer den sig för att visa sig. Det är sand sängen och det regnar in. Jag hör vågorna slå mot stranden och ett dovt åskväder långt utåt havet. Grannarna har slutat skrika på sin dotter med ljusa lockar och tjocka kinder men diskarna på restaurangen bredvid har mycket att göra. Jag hör att strandens partyprissar dricker drinkar, skrattar och stojar. Min mamma ringer och frågar varför det inte lagts upp något inlägg på länge. Håll till godo morsan. Vi åker till Madgaon, tågstationen i Goa. Hoppar på tåget och gör oss redo för avfärd. Helt plötsligt kommer fler turister på och de har samma platser som vi. Vi står där frågande och frågar vad det är för datum, vad är det för dag? Vi upptäcker att vi är en dag för tidiga och går av tåget igen. Åker till Colva en annan strand och njuter av vår sista dag innan hemresa (hem till Mumbai).Jag mår bra. Är inte kass i kistan som man kan tro. Gillar värmen trots att det redan är 40 grader och ska höja sig en tio grader till inom de kommande två månaderna. Jag är kär. Lite brun och rätt skitig. Det är svårt att bli riktigt ren. Jag har gett upp, ska tvätta mig när jag är tillbaka i Sverige igen i slutet av maj. Samtidigt som jag har det bra är det intensivt och påfrestande att vara här. Allt är nytt. Allt är stort, mycket större än hemma. 19 miljoner invånare! Det är svårt att hitta den balans jag behöver, det är trygghet kontra kaos. Kanske hittar jag den först när vi ska resa tillbaka – kanske inte alls. Jag klarar mig det gör jag alltid. Att resa, både inuti och utanpå, långt bort eller nära, fort eller långsamt, är nog min största hobby. Utanpå, utanför, utan slut. 

Question 1: Alan Webber

How are India’s people handling the country’s transition into a growing world economic power? Do they feel any change in their status in the world? Is there more economic equity among the people as India’s economic performance grows? 

At first I have to say India is a huge country. Mumbai itself, where I have been stationed for the last month has nineteen million inhabitants. By 2030 it is said that India will have more inhabitants than China. So answering a question about how the people of India are handling the country’s transition into a growing world economic power, I will not be able to. I am going to answer the questions from my point of view, from what I have experienced during the month of March 2008. It is also important to take in consideration that I have no earlier experience of India and its people. What I have had the chance to see is probably very far away from what “the billion people of India” sees. Here are some of my reflections on the questions.  It is obvious that a big change is going on in Mumbai and India. Business is blossoming and the whole world has their eyes on India. Some of the people I have talked to see a bright and beautiful future for the country. One person even talked about India as a new super power, the next USA. Yes, that’s the way it is seen if you look a businessmen’s or women’s point of view, what I call the people with money. For them it looks like their markets are broadening fast. Suddenly they have the whole world at their feet for expanding their work. Countries all over the globe are investing in India as “the new thing”. It is obvious that India is a whole new market and the people with money know their rising status of becoming an economic power. This people seem happy and satisfied of their situation. But also a bit blind to the fact that everyone in India doesn’t have their kind of money. Because, as I said India has millions and millions of inhabitants and many of them can not expand their business outside India’s borders. Some of them don’t even know what the rest of the world looks like or if there is “a rest of the world”. Of course some of the poorer people see a change as well but its minimal compared to the people with money (economical insights) and some of course doesn’t see a change at all. The transition therefore, in my opinion, takes place at many different levels. For people of a higher class (former high cast) the change goes pretty fast. Each day the world is so to speak little by little opening up. For the poorer people (former low cast) the change seems to happen very slowly. The thing is when we talk about India’s transition into a growing world economic power I feel we forget the people who hasn’t got a chance to see what we see. Maybe they hear that India nowadays is growing but I’m not sure they actually see the change in their daily lives, maybe in a year or in ten. Of course something IS happening like always and in time hopefully the poor will get richer and the rich will stay rich and the gap between them will diminish. But who knows, it is all about time. India, I believe will not become a superpower if the poor people keep getting ignored. India will also not become a superpower if an outer force tries to change the situation, the change has to come from within, inside the country and it has to take its own time.  It is very clear to me that the talk today mostly is about the economy of India but it is important to identify that the county is changing in so many ways. The country and its people have to make up with the rule of the British as well as with problems inside their own systems. I do not want India to become a new USA, I want the country to be whatever they can be but right now it seems a long and a hard way to walk if they don’t look from all perspectives, high and low.

Färger

Jag har skaffat mig ett indiskt mobilnummer. Ring mig på +91 99 30 78 34 20. Jag har ätit en vegetarisk meny på McDonald’s. Den kostade 118 Rupies cirkus 20 spänn. För samma summa inhandlade jag en den senaste bästsäljaren ”Maximum city – Bombay lost & found”, självklart plagierad på lövtunna papper med sned text. Försäljaren upprepade gång på gång att han på heder och samvete lovade att det var hela boken, ”nothing missing, nothing missing” och jag tog hans ord. Jag har inget annat val än att läsa och se.

Solen håller på att gå ned och värmen avtar. Klockan är runt sex. För en stund sedan dundrade ännu en bröllopsorkester förbi men pompa och ståt och umpa-umpa. I följet fanns bland annat en av de otaliga ballongförsäljarna som vandrar Mumbais (bajs) gator. De säljer jättelika barbaformade ballonger (typ samma storlek som en korpulent tolvåring) i partyglada pastellfärger och med fläckar på. Det är på gränsen att de kör in dem i magen på en när jag går förbi och kanske är det därför jag aldrig sett någon köpa en. Inte förra gången jag var här och inte nu heller. I följet gick även några nyfikna turister och en man med en lång orm av smällare bakom sig. Den tände han på mitt på gatan till turisternas överraskning och alla hoppade högt av smattrandet. Jag höll för öronen.

Jag har även träffat på killar (idag två gånger) som går runt och säger att Patrik har något i örat. Sen vill de stoppa in ett finger med röd färg och ta betalt för det! Patrik har såklart lärt sig drillen och schasar snitsigt iväg dem. På tal om röd färg tuggar de flesta någon slags märklig tobaksblandning som färgar hela käften röd och som efteråt spottas direkt på gatan. Röda färgkluttar överallt. överallt.

Inom kort, i mars någon gång, förekommer det en helig tradition här då hinduerna kastar färgpulver och vatten för att fira att vintern är över. Jag har fått tips om att inte bära vita kläder då. Kvinnornas saris är i alla världens färger och de rör sig graciöst i vinden från de gasande taxibilarna. Får helt klart en känsla av att jag kommer inhandla ett eller flera av ”de där klädesplaggen”. Ni vet de som ser så underbart fina ut här men som bara ser helt fel ut hemma och aldrig används sen. För övrigt går det ett rykte om att det är råttinvasion i stan. Jag såg några i natt när jag gick på toaletten.

Det verkar som om mitt kaospilotteam verkligen är på väg nu. Jag kan inte vänta på att få visa dem Mumbai och allt det roligt konstiga här.

tågresan

Vi tar tåget mot Bandra. Systemet fungerar ungefär såhär.  I en av vagnarna åker bara kvinnor, i en annan bara män och i den tredje åker blandat. Det var den sista vagnen vi valde.  Vi sätter oss ned och för varje hållplats kläms det in ännu några indier i den trånga och skrangliga tågvagnen.  Vagnarna har inga dörrar utan i stället en stång ytterst i öppningen där det alltid hänger några stackars satar och dinglar i farten. Stationerna har varken skyltar eller någon som helst anvisning om på vilken sida vi ska kliva av. Tåget stannar ca 15 sekunder på varje station. Folk kastar sig av i farten och innan jag vet ordet av har 50 nya människor pressat sig på. Alla hinner inte av. Alla kommer inte med. Alla får inte plats. Det trängs och det bråkas och det är fullkomligt omöjligt att ta sig av tåget. Det är fullkomligt omöjligt att ens röra sig en centimeter. Jag kommer ingen vart. Vi skulle gått av på föregående station men jag kommer ingen vart. Med alla våra krafter försöker vi gå av tåget och i snigelfart, nästan i slowmotion rör vi oss mot öppningen. Vi missar ännu en station. Jag trycker på allt vad jag orkar, tar ett myrsteg efter ett annat och kliver indierna på fötterna.  Helt plötsligt för massan mig framåt och av tåget. Lättnad och lite chockad vänder jag mig om och ser att ytterligare 20 svarthåriga indier kastat sig på och att Patrik och Siri inte lyckats ta sig av tåget. Lättnaden förvandlas till Panik. Jag har ingen adress dit vi ska, ingen mobil, inga pengar och förtvivlad märker jag hur Patriks stämma om direktiv försvinner i myllret och sorlet från hundratals människor. Jag är borttappad i Mumbai.

Jag sitter (välbehållen!) i hotellrummet i närheten av Gate of India, ett monument likt triumfbågen skänkt till Mumbai av Britterna. Vårt rum ligger på fjärde våningen och jag tittar ut genom fönstret. Det är högt upp. Jag ser vattnet, fiskebåtarna och jag hör de tutande bilarna. Här är det kutym att tuta för att visa var man är. Det är ljud överallt och hela tiden. Det går inte att bli av med dem. Är det inte tiggarna eller gatuförsäljarna så är det AC:n på internetkaféet eller fläkten i rummet. Är det inte fläkten i rummet så är det stimmet av tusentals människor eller en bröllopsorkester som väcker mig på morgonen. Eller tempelklockorna.  Jag tycker om ljud. Jag förväntar mig ändå att mina öron snart kommer tappa orken att lyssna.

Den här staden är så stor så stor och så risig så risig. Det är charmigt och mycket annorlunda.

på riktigt

När jag på natten flög in över Mumbai såg städerna ut att bestå av guld, silver, brons och eldflugor. Fantastiskt. Jag anpassar mig så smått. Det är svårt att få tag i internet. Kommer vänta några dagar innan jag rapporterar på riktigt. på riktigt

04.22

Idag har utfört 50 telefonsamtal. Jag har pratat med Indien, Kina, Polen, Danmark och Sverige. Jävligt Busy alltså. Jag har bokat och köpt en resa till Mumbai, lämnat tillbaka böcker, bjudit på middag, städat lägenheten, tvättat, sopsorterat, packat; ja allt som behöver göras innan en tre månaders lång resa. Om fyra timmar ska jag ta min ryggsäck och gå genom ett mörkt och fruktansvärt blåsigt Malmö till centralstationen och ta tåget till Kastrup. Det går 04.22. Tolv timmar senare möts jag av Patrik och Siri i den myllrande, färgstarka och aldrig sovande staden Mumbai. Undrar vad de visar för filmer på flyget?

Gam alt

Klockan är typ tio i tolv i Malmö och fyra på natten i Indien. Jag kom precis hem. Det känns tomt. Äter ostmacka och tänker på dagen som varit och att den snart lider mot sitt slut. Det började med att jag vaknade på “rätt” sida, vilket inte är helt vanligt när det gäller mig (enligt säkra källor). Jag duschade inte för det gjorde jag igår. Gick till skolan och kom för tidigt. Föreläsningen “spiritual business” inspirerade mig något ofantligt – “och jag som hade tänkt stanna hemma”. En osynlig kraft drog mig tydligen till Beijerskajen 8. 

Jag skrattade under lunchen åt gamla minnen och åt Hassan, vilket i och för sig också är ett gammalt minne. Det är så skumt det där när man fastnar på ett ord, vilket jag precis gjorde. Stavas gammalt med två m eller inte. Efter att ha tittat tillräckligt länge vet jag varken ut eller in, är det där svenska? gamalt, gam alt, ga malt, gamm alt, gammalt - det blir som på låtsas.

Jag vet fortfarande inte när jag åker till Mumbai men jag hoppas på snart. Efter skolan fikade jag på Simpan med äggmacka och svag kaffe latte (med betoning på svag) och Jenny. Vid sex tog jag mig till Skanörsgatan och blev bjuden på curryräkor, ny mac, gott sällskap och underbara katter. Sen skaffade jag mig en blogg och tog sen 32:an till Djäknegatan. Isbanan på Stortorget var tom men rengnbågsbelysningen var ändå på. Jag stannade och tittade en stund.

När jag öppnade ytterdörren låg ett rött brev om pensionssparande på golvet. Fett tråkigt. Förmodligen ett av de tristaste breven man kan få. Sen vattnde jag blommorna och hux flux är dagen till ända. Helt enkelt en bra dag – en dag som alla andra i mitt liv.